Förlossningsberättelse ⋆ johannacook.se

Jag ska försöka att korta ner det hela och inte trötta ut er med allt för mycket detaljerad information. Samtidigt vill jag verkligen bjuda på min upplevelse, prata om det jag varit med om. Både det härliga och det mindre härliga. Sånt där som är jobbigt och som jag önskar att fler pratar om, både för egen skull och för andra. En förlossning (och tiden efter) är en sån jäkla resa alltså. Jag hinner kanske inte med allt i samma inlägg men börjar här med själva förlossningen…

Vårt BF datum var en 29:e juni. Vi skulle få en sommar bebis! Min realistiska ådra sa mig tidigt att det inte blir ett junibarn utan snarare ett julibarn. Jag intalade mig länge att vi skulle gå över och trodde mig vara väldigt förberedd på det. Det var jag inte. När den 29e kom var det som att all otålighet i världen kom över mig och de 11 (!) Dagar vi gick över tiden kändes evighetslånga, milt sagt.

Jag har haft en (jag vågar nästan säga) perfekt graviditet och inte varit speciellt orolig av mig alls, om vi bortser från de första 12-13 veckorna då jag inte ens vågade tro att det var sant att vi haft turen att bli gravida… Men den 8:e juli fick jag en oro att jag inte riktigt kände fosterrörelser på samma intensiva sätt som vanligt. Jag ringde till förlossningen tidigt den 9:e och de ville att jag skulle komma in o kolla upp för att vara på den säkra sidan. Ingen panik alls, jag kände bebisen men upplevde henne som tröttare vänligt. Värt att kolla upp.

Vi kom in till SÖS och fick ligga 30 minuter och stämma av bebisens hjärtljud, allt såg bra ut men medan jag låg där på britsen så gick mitt vatten! Sjukt. Klockan var då 13.00. Jag mådde fortfarande toppen och vi fick åka hem igen i väntan på att värkarna skulle starta men förlossningen var officiellt igång och pirret/lyckan/ovissheten hade inga gränser.

förlossningHemma igen efter att vattnet gått…. 

Hemma såg vi till att fylla bbväska med mer godis och färsk frukt. Vi lagade mat, tittade på serier, spelade monopol och åt B&J. Klockan 17 startade de de första lättare värkarna och kl 19 var de allt kraftigare och betydligt mer regelbundna.  Vi (mest jag då) kämpade på och tog värk efter värk här hemma.  Andades och letade positioner som kändes bättre och lättare. Strax innan 24 sa jag åt Neil att vila en stund, jag ville så gärna att i alla fall någon av oss skulle vara lite pigg när det sedan blev dags. Inte ens en timme hann han vila ögonen innan jag växte honom och sa: NU måste vi åka in.

På SÖS fanns då ingen plats för oss (heja förlossningsvården!) och vi blev ombedda att istället åka till Huddinge. Den taxiresan var inte att leka med. Oj så jag kämpade med andningen och gick in i mig själv. Mitt i natten en lördag och som tur var så var det lugnt på vägarna och taxin kunde åka raka väggen utan ett enda stop.
Vi kom in till ”ankomstrummet” kl 01:30 där jag fick ligga i 20 minuter och registrera hjärtljud och värkarnas intensitet (tror jag), efter det undersökte de mig och det visade sig att jag var öppen 4cm. Aktiv fas och jag fick ett förlossningsrum. Tack gud! Jag hade slagit någon hårt om vi blivit ombedda att åka hem kan jag lova. Här hade jag ordentligt ont och jag upplevde det inte som om pauserna mellan värkarna inte var speciellt långa alls.

förlossningsberättelseMed lustgasen i ett stadigt grepp 

Väl inne på förlossningsrummet minns jag inte så mycket. Jag fick lustgas, vilket jag skrivit redan i ”förlossningsbrevet” nämnt att jag önskade använda. Testade första värken och sa direkt nej. FY vilken obehaglig känsla, jag blev bara yr. Barnmorskan bad mig testa igen och jag lyssnade, det gick vägen och bara jag lärde mig hur och exakt när jag skulle använda den så upplevde jag ändå att det hjälpte lite (med betoning på lite). Jag tror mer att det fick mig att fokusera på något anat än bara smärtan under den värsta tiden. Jag hade väldigt väldigt ont och enligt Neil så gick det inte mer än max 40 sekunder mellan värkarna.
Efter 1 timme och en kvart kom barnmorskan in och frågade hur jag ville göra med ytterligare smärtlindring, precis innan hade jag sagt till Neil att jag nog inte klarar så mycket mer smärta än så här. Jag bad barnmorskan om en till undersökning eftersom jag ville veta om det hänt någon sedan de 4cm eller inte, den informationen skulle kunna hjälpa mig att ta beslut om smärtlindring tänkte jag. Hon var osäker eftersom det gått så kort tid och infektionsrisken är stor när vattnet gått, vanligtvis väntar man 2 timmar mellan undersökningarna men hon valde ändå att undersöka mig (tack för det!). Plötsligt var jag öppen 9cm och de fruktansvärda värkarna hade alltså visat sig vara värt mödan. 5cm till på bara 1 timme och en kvart. Heja! Dags för bebis.

Personalen började förbereda sig och jag vet att de under samma tid hade fullt upp med att förlösa en annan kvinnas bebis i samma korridor. När första krystvärken kom var jag och Neil ensamma i rummet och han har berättat för mig att jag skrek på honom att ringa på klockan, det här minns jag inget av men jag minns tydligt känslan av den första krystvärken. WOW, jag fattade direkt vad alla pratat om. Den utomjordiska kraften som bara tar över kroppen. Något helt annat än de tidigare värkarna. Nu var bebisen på väg ut på riktigt.

Det hela hade gått väldigt fort och det var inte toppen varken för mig eller för bebisen. När jag krystade så gick bebisens hjärtljud ner till hälften och jag fick snabbt hjälp att byta position så att hon skulle må bättre. Jag förstod inte där och då hur allvarligt och bråttom det blev, det har jag förstått senare när Neil berättat. Skrämmande men tur att jag inte förstod så mycket av det då. Eftersom bebisen blivit stressad och så påverkad blev jag nu ombedd att andas ut krystvärkarna istället för att själv hjälpa till att trycka på. Det absolut värsta och svåraste jag gjort. Att behöva jobba emot kroppen istället för med när dessa  enorma krafter liksom tog över. I 50 minuter fick jag kämpa på med detta (utan hjälp av lustgasen) innan jag fick börja krysta i krystvärkarna.
Jag minns hur helt sjuka ljud kom ur min kropp och hur enormt svag jag kände mig när jag äntligen fick trycka på. Jag var ju helt slut efter att ha kämpat emot så länge. Besviken på mig själv var jag, jag ville ju krysta ut den här bebisen med den kraft jag vet att jag besitter. Men jag var kraftlös och krystvärkarna hade avtagit i längd efter att jag kämpat emot dem tidigare. Jag fick värkstimulerande för att öka på dem (precis vad en önskar?!) och då kunde jag krysta med all den sista kraft jag hade tills hon tillslut var ute. Våran lilla Kira kom 06:05.

förlossningsberättelsen

Den sjukaste och vackraste känslan att få upp vår bebis på magen. Att se henne direkt söka efter bröstet och visa lugn hos oss. Jag minns så tydligt hur jag tittade upp mot Neil och skrattade i chock av alla överväldigande känslor som kom över mig. Nu hade vi två blivit tre ❤ med den finaste lilla tjejen på 3500g och 51cm.

All smärta och trötthet var som bortblåst (för en stund) och ingenting annat än vi existerade.  Att föda barn är så enormt häftigt men också brutalt och omtumlande på alla sätt. Det är svårt att prata om och förklara hur det känns och hur allt som händer en efteråt är. Något jag önskar att det pratas mer om.

förllossningUppe på BB, 6 timmar efter att Kira kom. 

Jag har blivit smått besatt i att höra om andras förlossningar och känner mig som en grym supermänniska som klarat detta så galant. En helt annan känsla nu än just där och då alltså. Läser vår förlossningsjournal om och om igen och imponeras över hur kroppen skötte allt så snabbt och utan vidare hjälp…. som sagt, vi kvinnor är coola.

 

Johanna Cook
Author

Min stora passion i livet är hälsa och träning. Det är det som den här bloggen handlar allra mest om. Jag springer distans i skogen, styrketränar på gymmet, inspirerar andra till aktivitet, kör intervaller på löpband och transportcyklar till jobbet. Älskar träningen och den energi som det ger mig. Med johannacook.se vill jag hemskt gärna dela med mig av min positiva syn på den härliga vardagen för en helt vanlig människa mitt i livet. Med ont om tid, varierad träning, smaskiga middagstips, bonusbarn och hälsosamma prioriteringar delar jag med mig av det jag anser vara värt att dela. Min önskan är att kunna inspirera till en enklare och mer välmående vardag.

5 Comments

  1. Jag har också blivit helt besatt av att läsa andras förlossningsberättelser efter att jag gick igenom min egen! Kroppen är så sjukt häftig och jag är mer tacksam och stoltare än någonsin över min kropp! Sitter just nu och skriver min egen berättelse, men var tvungen att ta en paus och gå in och läsa din 🙂 Tack för att du delade med dig! Kram

  2. Fantastisk läsning!
    De där krystvärkarna alltså. Såå häftiga! Minns de än, trots att det är 5,5 år sen sist. Verkligen urkraft! Och jag tyckte faktiskt att de gjorde betydligt mindre ont än de ”vanliga”.
    Men tufft att inte få krysta, kan jag tänka mig. Uscha….

    Stort grattis till lill-tjejen. Ursöt! 🙂
    Kram M

  3. Tack för att du berättar. Även om min yngsta snart fyller 4 så tycker jag alltid att det är spännande att läsa förlossningsberättelser och jag blir rörd varje gång. Stort grattis till lilla tjejen!

  4. Vi kan väl ses nån dag å prata förlossningar??? 😉 kanske träna samtidigt? Pw runt Kungsholmen? Är på Kreta t 18/8 och sen ska O skolas in på skolan men gärna i slutet av aug el sept?!

    Denna g gjorde min förlossning mkt ondare…. Och tog längre tid! Kramar

Write A Comment