Livet när det är som bäst-arkiv ⋆ johannacook.se
Category

Livet när det är som bäst

Category
Jag har spenderat helgen i Spanien. Bara jag och min mamma en långhelg. Magiskt och underbart på så många sätt.

Att som småbarnsförälder få chans att komma iväg i några dagar. Ladda om. Sova och bara vara ansvarslös för ett tag är guld och gör under för välmåendet. Min snart 2åring hade det fantastiskt hemma med sin grymma pappa medan mamman (jag) lyxade med min egen mamma i några lata dagar.

Inte bara lathet

Men jag var inte bara lat. Jag sprang en hel del också. YES!
Tre morgnar av tre möjliga sprang jag. Längs med platta raksträckor utmed saltsjön och genom vildvuxna åkrar. Magi i morgonsolen. Jag lyckades med att springa utan smärta och är så glad att foten tillåter mer och mer belastning nu. Äntligen. Mitt längsta pass sedan skadan skedde där nere på raksträckorna. Halleluja.

Det här innebär att det tänds ett litet hopp om min comeback vad gäller löpningen. Nu kanske kanske jag vågar tro att jag kan börja springa som jag önskar igen. Jag drömmer om lopp till hösten men vågar inte säga det högt ännu…

De här bleka benen blev aningen mörkare under resans gång. Jag gillar att slippa vara genomskinlig. Känns som om hela jag blir lite piggare med lite färg på kroppen. D-vitamin is tha shit!

Förutom löpning har vi sysslat med viktigheter som att sola, äta, cykla, göra manikyr, läsa och sova. Massor av sömn har det blivit och även om jag inte tror på att det fungerar att ”ta igen” förlorad sömn så känner jag ändå som om jag fått lite revansch på tiden då kira var mellan 6-18månader. Då vi inte sov speciellt mycket alls. Tänk att så få dagar kan göra så mycket… Tur att mamma min inte tackar nej till lite extra sömn trots att det var länge sedan (typ 30år sen…) hon hade en 2åring som stal hennes sömn.

Lyckligt lottad som fick njuta en sån underbar helg i Spanien. Behöver jag säga att jag sprack av längtan när jag närmade mig hemmet (med man och barn) igår kväll

 

Jag undrar verkligen. Hur får folk ihop det?

Jobba heltid. Hämta & lämna barn på förskola/skola. Laga mat från grunden. Handla ekologiskt eller närproducerat. Städa hemmet. Träna regelbundet. Sopsortera. Träffa vänner med jämna mellanrum. Resa utomlands ett par gånger om året. Ha en stor men miljövänlig bil. Renovera och inreda i toppklass. Utöka sparkontot. Ha plats för spontanitet i kalendern & självklart vara 100% närvarande för familjemedlemmar och egot. Hela tiden.

Pju. Blir svettig av att ens tänka på allt som ska göras. Och nåde den som klagar – Vi ska vara tacksamma. Det får vi inte heller glömma.

Men var tar det stop för en vanlig människa mitt i livet?

Hur mycket orkar vi. Hur mycket hinner vi? Hur länge kan vi hålla på innan det blir mer pressat än kul? Vad väljer vi bort och vad accepteras av samhället att välja bort?

Jag måste erkänna att allt det ovanstående finns på min ”lista” av vad livet borde innehålla. Men jag vet ju också att det är fullständigt ohållbart att som ensam eller ens som duo fixa allt det där på dygnets 24 timmar. Veckans 168. OHÅLLBART och omöjligt.
Någonstans måste val göras och prioriteringar måste sättas. Men hur? Jag vet tamejtusan inte. Vet du?

Det är få vanliga (normalavlönade) människor som kan bolla allt på en och samma gång.

Vi, jag och min familj, kan sätta check på några av de ovanstående ”måstena” men långt ifrån alla. Jag jobbar inte riktigt heltid (men skulle behöva för att kunna genomföra exempelvis;utöka sparkontot, renovera och inreda i toppklass & ha en miljövänlig bil – stor har vi dock), och har inte tillräckligt med tid för att exempelvis; Träffa vänner med jämna mellanrum (snarare ojämna mellanrum), alltid laga mat från grunden eller ha plats för vidare mycket spontanitet i kalendern.

Köpa tid med pengar eller pengar med tid?

När allt kommer ikring så tror jag att det handlar om vad man värdesätter högst. Tid eller pengar. Jag själv är SÅ itudelad och det är nog därför jag har svårt att balansera detta på ett smidigt sätt.

Jag skulle kunna jobba mer, på bekostnad av tid, för att få mer pengar och i sin tur kunna resa, renovera, ta in extern hjälp osv… eller så köper jag mig tid för hem, familj och ego på bekostnad av pengar.

Hur tänker du? Får du ihop det så som du önskar?

Jag tror att för att inte hamna i banor av stress och press så måste vi acceptera att vi, de flesta av oss i alla fall, inte kan ha allt. Vi får välja. Prioritera. Och kanske periodisera. Jag tänker att var sak får ha sin tid. Det är inte rimligt att utöka sparkontot under småbarnsåren samtidigt som resor ska resas och hus ska renoveras. Acceptans och tålamod. Insikten om att ”alla andra” ju faktiskt inte heller klarar allt på en och samma gång. Tiden är knapp för de flesta av oss. Vi måste bara lära oss att anpassa livet så som fungerar bäst för just oss… svårt.

Ja, jag är en sån morsa. En sån som utför lekparksträning. En sån som säkerligen föraktas av några, avundas av några och inspirerar några. En sån som går träningsklädd med barnet/barnen till lekplatsen och passar på att riva av några träningsövningar samtidigt som barnen roar sig bland gungor och rutschkanor. Thats me!

Igår.

Jag behövde vara hemma med Kira som hade en kort men hög febertopp i söndags och efter det inte visat ett enda  tecken på ofriskhet. Förskonade förskolan och väntade hemma en extra dag så klart, så som en önskar att alla gjorde. Men, hemma en extra dag med ett frisk barn – då behöver det rastas. Både barn och mamma.

Vi har lekparken 20 meter från tomten så vi hängde där i förmiddagssolen (innan eftermiddagsregnet kom). Kira hittade en buske där hon typ byggde bo (så gulligt!). Satt och sorterade stenar och rev ihop grenar. Och jag. Jag körde 5 övningar i 3 varv med hejarklack från busken.

Det behöver liksom inte vara svårare än så. Kira hängde på i en del övningar och lekte själv genom vissa. Älskar att kombinera tid för mig och tid med henne. Bästa!

Får du till träningen trots småbarnsår (eller andra vardagshinder?) De dagar då det är svårt, hur tänker du då?

Det finns en hel del saker som bara föräldrar slänger sig med. Sånt som absolut kan irritera och uttråka vilken barnlös som helst vid tillfällen (o yes, det har varit jag). Jag tänkte ge min syn på vissa typiska klyschor jag hört tidigare.

Livet har fått en ny mening

Ja men det här säger sig ju självt. Kanske till och med så tydligt att jag förstod det innan jag själv hade barn. Att livet ändras och meningen med den är solklart. Att det kan kännas så naturligt är dock nytt för mig.
Livet FÅR en ny mening men jag är ändå villig att trots föräldraskap erkänna att livet innan OCKSÅ hade en mening. Då handlade livet mer om mig (halleluja). Nu handlar livet ganska lite om mig…

Jag har inte tid att duscha

Det här har alltid irriterat mig. Vill du duscha så duscha för tusan. Sen kokm Kira och jag fortsatte att vara av samma åsikt. Det gick ju ypperligt medan hon var -6månader och låg och sprattlade lite gulligt på den plats man tidigare omsorgsfullt bäddat in henne. Sen blev hon vild och galen och mina åsikter om föräldrar som inte har samma duschmöjligheter längre ändrades. Jag blev en av dem. Typ. Det är fasen inte lätt att ta en dusch med hårtvätt och möjlig rakning när det far runt en aningen missnöjd, mycket uppmärksamhetskrävande vilde utanför dörren…. Och den som tror att man ju kan ha ungen i badrummet och underhålla under tiden har glömt att i de flesta badrum finns en toalett med mycket spännande lock och en toalettborste i perfekt höjd för barn på ca 80centimeter. Big nono!tv-tittarn…

Vänta du bara…

Jag skulle minsann inte låta vår dotter kolla speciellt mycket på tv innan 2års dagen. Jag skulle heller inte låta något som helst socker komma i närheten av henne innan 3. HA HA HA
Vi hade turen att få en UNDERBART glad och pigg liten tjej. Hon är på riktigt bäst på nästan alla sätt. Med undantaget att vi hennes levnadsmånader 6-16 inte fick mycket till sömn. Och att hon dessutom blev minst sagt petig  i maten. Vi har alltså fått kämpa ganska så hårt med 2 av de absolut viktigaste basbehoven. Mat och sömn.
Att hennes favoriträtter (läs: det enda hon äter. just nu. Det går lite i perioder) är leverpastejsmörgås, mandarin, bananpannkaka, blåbär, köttbullar, korv i alla former och pasta (snurrpasta, endast) med någon typ av sås är kanske inte det som gör mig lyckligast på jorden.

Grönsaker går FETbort trots att vi ihärdigt erbjudit sedan 5månaders ålder. Är hon dessutom sjuk, förkyld,  så äter hon absolut inget. INGET. Förutom möjligtvis en pepparkaka – Så. Då har det hänt! Det förbjudna. Vi har gett vår 1,5åring en pepparkaka. Bakad på socker. Så att hon ska få i sig någon form av energi… Fail?! I dont know. Hon älskar det i alla fall. Mammas lila gottegris.

Så jag säger som ALLA sa till oss. Vänta du bara….