Graviditet-arkiv ⋆ johannacook.se
Category

Graviditet

Category

Nybliven mamma betyder en massa nya insikter om livet, förståelse för andra föräldrar och aha upplevelser om allt från vardagsupplevelser till funktioner med min egna kropp. Jag älskar att vara mamma och att jag gått igenom det jag gått igenom i och med graviditet, förlossning och återhämtningen så här efteråt. Det finns så mycket tankar, funderingar och oro kring att vara förälder som jag aldrig kunnat föreställa mig innan.

jag

Det här har en ju hört talas om men nu förstår jag på riktigt…

Det här med träning under graviditet och rekommendationerna som ofta säger att en själv ska känna vad som känns rätt. Jag tyckte innan min graviditet att det var himla diffust men när jag sedan var gravid och tränade så förstod jag att det faktiskt är en bra rekommendation. Jag kände tydligt vad som fungerade och passade just min kropp under graviditeten.

Att det inte går att beskriva smärtan under en värk och urkraften som tar över kroppen när krystvärkarna kommer. En vill ju liksom som gravid bara ha något att kunna jämföra känslan av värkarna med, för att förbereda sig mentalt antar jag. Men det är ju som alla säger OMÖJLIGT att förklara känslan, jag tror att det handlar om att den ju i botten är positiv och det är inte många andra smärtor som är det på samma sätt.
När min första krystvärk kom så vet jag att jag bah: ”AhA, det är det här som alla snackar om”. Den sjuka kraften som helt och hållet tar över kroppen som helt på eget bevåg pressar ner bebisen mot utgången. Jo visst.

Kärleken till sitt barn. Ja alltså det här kräver väl ingen vidare förklaring. Att en utan tvekan skulle göra ALLT för sitt barn är verkligen ingen överdrift.  Kiras lycka och välmående är mitt och kärleken har på riktigt inga gränser. Ibland blir jag orolig för mig själv att kärleken till den här lilla människan ska ta över hela mitt jag. Då får det väl vara så då. Tur jag ändå har plats kvar i hjärtat åt mina andra (älskade!) familjemedlemmar också.

Saker jag önskar att någon berättat (med övertygelse) innan graviditet och förlossning

◊ En graviditet kan kännas som en evighet men är egentligen en ganska kort period i livet.
◊ Nej, du ser inte alls ut att vara i vecka 25 när du är i vecka 12. Det syns faktiskt inte alls ännu. Vänta du bara…
◊ Naglarna behöver inte vara perfekt manikyrerade (?) när du åker in på förlossningen. Du kommer inte att bry dig om dem… Alls.
◊ Det är ganska så brutalt utelämnande att föda barn… På ett tryggt sätt.
◊ Bindorna du kommer att få på dig efter förlossningen är egentligen inte bindor utan vuxenblöjor…. Du kommer att älska dem och hata dem på samma gång.
◊ Du behöver verkligen inte ta din första promenad så snart du är hemma från BB, stanna hemma och gör inget annat än stirra på bebis och vila så länge det känns bra.
◊ Du kan komma att få väldigt ont, en ganska så lång tid efteråt. Det är okej. Prata om det, vila och ha tålamod. Det blir bra!
◊ Om du kan, börja knip direkt på BB. Om du inte kan, gör det så snart det känns okej.
◊ Tiden efter kan komma att bli tuffare än du trott. Var snäll mot dig själv, ta hjälp av andra och ge kroppen tid för återhämtning.

gravid

Hur jag känner för alla kvinnor som fött barn

◊ Jag kommer aldrig sluta imponeras över vår kraft. Wow vilka powermänniskor vi är.
◊ Att vi väljer att göra det om och om igen. Ingenting annat än en enorm kärlek till våra barn (och en gnutta idioti) kan förklara den saken.

 

Jag ska försöka att korta ner det hela och inte trötta ut er med allt för mycket detaljerad information. Samtidigt vill jag verkligen bjuda på min upplevelse, prata om det jag varit med om. Både det härliga och det mindre härliga. Sånt där som är jobbigt och som jag önskar att fler pratar om, både för egen skull och för andra. En förlossning (och tiden efter) är en sån jäkla resa alltså. Jag hinner kanske inte med allt i samma inlägg men börjar här med själva förlossningen…

Vårt BF datum var en 29:e juni. Vi skulle få en sommar bebis! Min realistiska ådra sa mig tidigt att det inte blir ett junibarn utan snarare ett julibarn. Jag intalade mig länge att vi skulle gå över och trodde mig vara väldigt förberedd på det. Det var jag inte. När den 29e kom var det som att all otålighet i världen kom över mig och de 11 (!) Dagar vi gick över tiden kändes evighetslånga, milt sagt.

Jag har haft en (jag vågar nästan säga) perfekt graviditet och inte varit speciellt orolig av mig alls, om vi bortser från de första 12-13 veckorna då jag inte ens vågade tro att det var sant att vi haft turen att bli gravida… Men den 8:e juli fick jag en oro att jag inte riktigt kände fosterrörelser på samma intensiva sätt som vanligt. Jag ringde till förlossningen tidigt den 9:e och de ville att jag skulle komma in o kolla upp för att vara på den säkra sidan. Ingen panik alls, jag kände bebisen men upplevde henne som tröttare vänligt. Värt att kolla upp.

Vi kom in till SÖS och fick ligga 30 minuter och stämma av bebisens hjärtljud, allt såg bra ut men medan jag låg där på britsen så gick mitt vatten! Sjukt. Klockan var då 13.00. Jag mådde fortfarande toppen och vi fick åka hem igen i väntan på att värkarna skulle starta men förlossningen var officiellt igång och pirret/lyckan/ovissheten hade inga gränser.

förlossningHemma igen efter att vattnet gått…. 

Hemma såg vi till att fylla bbväska med mer godis och färsk frukt. Vi lagade mat, tittade på serier, spelade monopol och åt B&J. Klockan 17 startade de de första lättare värkarna och kl 19 var de allt kraftigare och betydligt mer regelbundna.  Vi (mest jag då) kämpade på och tog värk efter värk här hemma.  Andades och letade positioner som kändes bättre och lättare. Strax innan 24 sa jag åt Neil att vila en stund, jag ville så gärna att i alla fall någon av oss skulle vara lite pigg när det sedan blev dags. Inte ens en timme hann han vila ögonen innan jag växte honom och sa: NU måste vi åka in.

På SÖS fanns då ingen plats för oss (heja förlossningsvården!) och vi blev ombedda att istället åka till Huddinge. Den taxiresan var inte att leka med. Oj så jag kämpade med andningen och gick in i mig själv. Mitt i natten en lördag och som tur var så var det lugnt på vägarna och taxin kunde åka raka väggen utan ett enda stop.
Vi kom in till ”ankomstrummet” kl 01:30 där jag fick ligga i 20 minuter och registrera hjärtljud och värkarnas intensitet (tror jag), efter det undersökte de mig och det visade sig att jag var öppen 4cm. Aktiv fas och jag fick ett förlossningsrum. Tack gud! Jag hade slagit någon hårt om vi blivit ombedda att åka hem kan jag lova. Här hade jag ordentligt ont och jag upplevde det inte som om pauserna mellan värkarna inte var speciellt långa alls.

förlossningsberättelseMed lustgasen i ett stadigt grepp 

Väl inne på förlossningsrummet minns jag inte så mycket. Jag fick lustgas, vilket jag skrivit redan i ”förlossningsbrevet” nämnt att jag önskade använda. Testade första värken och sa direkt nej. FY vilken obehaglig känsla, jag blev bara yr. Barnmorskan bad mig testa igen och jag lyssnade, det gick vägen och bara jag lärde mig hur och exakt när jag skulle använda den så upplevde jag ändå att det hjälpte lite (med betoning på lite). Jag tror mer att det fick mig att fokusera på något anat än bara smärtan under den värsta tiden. Jag hade väldigt väldigt ont och enligt Neil så gick det inte mer än max 40 sekunder mellan värkarna.
Efter 1 timme och en kvart kom barnmorskan in och frågade hur jag ville göra med ytterligare smärtlindring, precis innan hade jag sagt till Neil att jag nog inte klarar så mycket mer smärta än så här. Jag bad barnmorskan om en till undersökning eftersom jag ville veta om det hänt någon sedan de 4cm eller inte, den informationen skulle kunna hjälpa mig att ta beslut om smärtlindring tänkte jag. Hon var osäker eftersom det gått så kort tid och infektionsrisken är stor när vattnet gått, vanligtvis väntar man 2 timmar mellan undersökningarna men hon valde ändå att undersöka mig (tack för det!). Plötsligt var jag öppen 9cm och de fruktansvärda värkarna hade alltså visat sig vara värt mödan. 5cm till på bara 1 timme och en kvart. Heja! Dags för bebis.

Personalen började förbereda sig och jag vet att de under samma tid hade fullt upp med att förlösa en annan kvinnas bebis i samma korridor. När första krystvärken kom var jag och Neil ensamma i rummet och han har berättat för mig att jag skrek på honom att ringa på klockan, det här minns jag inget av men jag minns tydligt känslan av den första krystvärken. WOW, jag fattade direkt vad alla pratat om. Den utomjordiska kraften som bara tar över kroppen. Något helt annat än de tidigare värkarna. Nu var bebisen på väg ut på riktigt.

Det hela hade gått väldigt fort och det var inte toppen varken för mig eller för bebisen. När jag krystade så gick bebisens hjärtljud ner till hälften och jag fick snabbt hjälp att byta position så att hon skulle må bättre. Jag förstod inte där och då hur allvarligt och bråttom det blev, det har jag förstått senare när Neil berättat. Skrämmande men tur att jag inte förstod så mycket av det då. Eftersom bebisen blivit stressad och så påverkad blev jag nu ombedd att andas ut krystvärkarna istället för att själv hjälpa till att trycka på. Det absolut värsta och svåraste jag gjort. Att behöva jobba emot kroppen istället för med när dessa  enorma krafter liksom tog över. I 50 minuter fick jag kämpa på med detta (utan hjälp av lustgasen) innan jag fick börja krysta i krystvärkarna.
Jag minns hur helt sjuka ljud kom ur min kropp och hur enormt svag jag kände mig när jag äntligen fick trycka på. Jag var ju helt slut efter att ha kämpat emot så länge. Besviken på mig själv var jag, jag ville ju krysta ut den här bebisen med den kraft jag vet att jag besitter. Men jag var kraftlös och krystvärkarna hade avtagit i längd efter att jag kämpat emot dem tidigare. Jag fick värkstimulerande för att öka på dem (precis vad en önskar?!) och då kunde jag krysta med all den sista kraft jag hade tills hon tillslut var ute. Våran lilla Kira kom 06:05.

förlossningsberättelsen

Den sjukaste och vackraste känslan att få upp vår bebis på magen. Att se henne direkt söka efter bröstet och visa lugn hos oss. Jag minns så tydligt hur jag tittade upp mot Neil och skrattade i chock av alla överväldigande känslor som kom över mig. Nu hade vi två blivit tre ❤ med den finaste lilla tjejen på 3500g och 51cm.

All smärta och trötthet var som bortblåst (för en stund) och ingenting annat än vi existerade.  Att föda barn är så enormt häftigt men också brutalt och omtumlande på alla sätt. Det är svårt att prata om och förklara hur det känns och hur allt som händer en efteråt är. Något jag önskar att det pratas mer om.

förllossningUppe på BB, 6 timmar efter att Kira kom. 

Jag har blivit smått besatt i att höra om andras förlossningar och känner mig som en grym supermänniska som klarat detta så galant. En helt annan känsla nu än just där och då alltså. Läser vår förlossningsjournal om och om igen och imponeras över hur kroppen skötte allt så snabbt och utan vidare hjälp…. som sagt, vi kvinnor är coola.

 

Jag är mamma nu. Så galet häftigt, underbart, svårt och magiskt på samma gång. Jag har haft så många aha-upplevelser den senaste tiden, kännt så enormt mycket känslor och fått tiden att rusa trots stor brist på direkt aktivitet. Jag är lycklig ända in i själen och älskar den här lilla pysen bortom rimliga gränser… Redan.

Kroppen då. Min alltså. Shit vad den har fått utstå, kämpat och slitits på. Graviditet och förlossning är ingen peace of cake. Och då har jag ändå inte haft det speciellt svårt vad jag förstår… Men det är så klart svårt för både mig och andra att avgöra.  Jag har ju inget att jämföra med och ingen annan vet ju hur jag haft det, egentligen.

Oavsett så är jag SÅ enormt imponerad över vad den kvinnliga kroppen klarar av. Vad vi går med på att utsätta oss för och vad vi kan skapa. Vi är så starka!

Kvinnokroppen kolla här. Till vänster är jag superhöggravid i vecka 42. Mitt vatten har precis gått och vi bara väntar på att värkarna ska starta. Lilla bebisen  i magen gjorde sig där och då redo för att levereras. 3 dygn efter förlossningen såg jag ut som bilderna till höger.  I avslappnat läge och med normal al aktivering i magmusklerna. Häftigt att kroppen  kan gå tillbaka så pass ändå tycker jag.

Magen min är väldigt lös, magmusklerna delade och det är svårt att hitta ordentlig aktivering om jag inte är riktigt utvilad och smärtfri i övrigt (vilket jag inte riktigt är ännu). Det har gått en vecka och två dagar sedan vår dotter föddes och jag planerar att starta ett träningsprogram för just nyförlösta ikväll eller möjligtvis imorgon. Sakta sakta, en sak i taget och tålamod. Allt det som jag vanligtvis är tvärsämst på. Men nu måste jag. Jag vill göra rätt,vara snäll mot kroppen och ge den tid. För tänk så grym den varit (är!), jag ska hedra den med det största tålamodet jag kan ge den. Min coola kropp.

Äntligen äntligen. Efter 280 dagars väntan + extra 11 dagar (som kändes som ytterligare 280) så kom hon tillslut, i söndags morse. Våran underbara lilla Kira ♥

Just nu njuter vi bara av varandra, lär känna vår nya familjemedlem och försöker återhämta oss efter förlossningen. Allt gick bra men jag är omtumlad, fysiskt och psykiskt. Jag kommer att berätta om vår förlossning mer ingående en annan gång. Nu ska vi återgå till myset…

Dotter