Efter graviditet-arkiv ⋆ johannacook.se
Category

Efter graviditet

Category

Hanna skrev och önskade ett inlägg om hur jag kom tillbaka till träningen, mer specifikt löpningen, efter förlossningen och självklart ska jag ge er det.

Först och främst vill jag att ni har i åtanke att detta är MIN erfarenhet och inget som fungerar för alla. Det är högst individuellt hur snabbt eller starkt man kommer tillbaka till träning efter en graviditet och förlossning. Jag hade en ”snäll” graviditet och (eller tackvare att jag) tränade  genom precis hela graviditeten. Sprang fram till vecka 17 men styrketränade flera gånger i veckan ända fram till vecka 42, självklart med anpassning men detta gör naturligtvis att jag hade en bra grund för återhämtning när väl Kira kom till oss.

Drömmen om löpning

Min dröm under hela graviditeten var att få springa igen. Springa med lätta steg. Jag saknade det något otroligt och även om jag sprang en del i början av graviditeten så var det inte samma sak som att springa o-gravid.  När Kira föddes, mitt i sommaren 2016, var jag ganska sargad fysiskt. Jag fick kämpa med att ens promenera till affären de första veckorna och det var mentalt tufft för mig att vara så pass nedsatt.

Efter ca en månad släppte det en aning och promenaderna kunde utföras utan smärta eller känsla av att allt skulle ”falla ut”. Halleluja! Sen gick det snabbt och mitt sug för löpningen tog fart ordentligt (igen). Jag tror att jag fick något typ av rus och trodde att jag var odödlig. Ville gärna ”småjogga” under promenaderna och testade på några löpsteg här och där trots att hjärnan skrek -NEJ, avvakta!

Jag tog mitt förnuft till fånga och väntade i hela 20 veckor med löpningen. Det var 20 tuffa veckor mentalt, sommar för mig betyder vanligtvis massor av löpning men jag höll tillbaka.

Upplägget

Jag löpvilade som sagt i 20 långa veckor.
Veckan efter förlossningen började jag med knipövningar. Många säger att det ska börjas med direkt på BB, jag försökte men min kropp var i chock (förlossningen gick väldigt snabbt och varken kropp, hjärna eller bebis han riktigt med ordentligt) och ville inte riktigt.
Vecka 2-7 spenderades med knip, aktivering och promenader. En fin tid som jag ser tillbaka på med ett leende.
8 veckor efter förlossningen var jag tillbaka på gymmet. Fortsatte med mestadels aktiveringsövningar men att få utföra dem i gymmiljö gjorde mig motiverad och glad. Jag hade siktet inställt på att stärka upp kroppen inifrån och bli ordentligt hållfast inför vintern då jag planerade att börja springa. 20 veckor efter förlossningen startade jag min ” löpkarriär 2.0″. Lyckan hade inga gränser. Jag började i otroligt liten skala och ökade i den takt kroppen klarade av. Eftersom jag var föräldraledig och har en väldigt stöttande man så hade jag mycket tid att få till den träningen som behövdes. Med det sagt är det ändå inte lätt. Att ta sig tillbaka ÄR tufft… men jag gillar utmaningar.

I 6 veckor sprang jag efter ett enkelt grundschema som hjälpte mig att komma tillbaka från 0 till att i alla fall klara av att springa 6-7kilometer. Jag hade inte sprungit på ca 45 veckor men jag hade tränat styrka nästan hela tiden och kroppen klarade av löpningen på ett fint sätt. Konditionen fick jag däremot kämpa med.
Vilade en vecka eller två innan jag gick på nästa programering. Den som skulle ta mig mot 21km.
10 veckors program mot halvmaraton inleddes och jag var så fokuserad. Ökade både distans och tempo i rasande fart (well, allt är relativt). I programmet blandades distanspass, intervaller och löpteknik och var uträknat så att jag skulle klara mina 21km när Göteborgsvarvet gick av stapeln.

Jag klarade det och slog till och med personligt bästa i distansen. Mycket glad och nöjd över både loppet och hela vägen dit. Med en 10 månaders bebis lyckades jag med något jag inte trodde jag hade en chans till. Vi är starkare än vi tror och med en smart plan och en herrans massa vilja så fungerar det mesta!

Ps. Programmen jag sprang efter var utformade efter mig och mina målsättningar. Därför vill jag inte lägga ut exakta program.

Jag har varit mer frånvarande än vanligt här. Jag vill inte be om ursäkt men gärna uppdatera lite om vad som hänt på senaste. En massa såklart men ändå inte mycket. Livet som föräldraledig är långt ifrån ledighet (om nu någon går på namnets betydelse) och jag får bara mindre och mindre tid för annat än just mammagrejer.

Nu är det många som nickar förstående och en del som skakar på huvudet och tycker jag är löjlig, tänker att så skulle de då aldrig göra om de vore mammor… joråsåatt… att vara mamma ÄR ett heltidsjobb  (dock det helt klart bästa jobbet jag haft!) och det blir svårt att få till alla delar i livet som en önskar en hann med… Så är det bara.

Jag såg att PTfia bjudit på bilder från sin mobiltelefon och tänkte att jag skulle dela några från min. Som en enkel väg att visa vad jag sysslat med på sistone. Sen hoppas jag, som alltid, att våra kvällar ska få bli lite mer fria från barvaggning och att nätterna ska innehålla mer sömn än de gjort de senaste 3 månaderna (well, 8 månaderna men en ska ju inte överdriva) så att jag kan få ägna mig lite mer åt den här kära bloggen och åt er läsare som jag diggar så starkt.

En glad efter-gymmet-selfie när vårsolen och hela familjen väntade utanför. Det är typ då jag mår som allra bäst. Nytränad och med en familjedag att vänta. Stark och på rätt plats.

Mitt gäng. De viktigaste i världen. En morgon denna helg då vi åkte till fotbollsplanen för att sparka lite boll tillsammans. De är mest stortjej och pappa som sparkar medan jag och lilltjej hejar på, solar oss i lä och kryper omkring på marken.

Hemma på landet med mamma/mormor förra veckan. Vi har nästan inga bilder på dessa två bästisar tillsammans, anledningen: mamma hatar att vara med på bild. Det ska jag strunta i from nu, jag vill ha bilder på dem tillsammans. Två av de finaste jag vet!

En halvt misslyckas (bränd) middag. Jag och mannen min fastnade i telefon med två vänner och hemmapizzan blev aningen bränd. Så kan det gå när 4 småbarnsföräldrar plötsligt hittar en lucka då alla kan prata ostört en stund. Strunt samma att pizzan blev lite bränd liksom. Den slank ner än då ska ni veta…

Mest bilder är ändå på lilla Kira. Det blir väl en si så där 30 om dagen skulle jag tro. Hon är ju den sötaste jag sett (jag fattar att alla tycker det om sina barn) och jag vill liksom föreviga varje liten dag i hennes fantastiska liv. Underbara lilla lyckospridare.

Här är lunchen vi blev bjudna på under eventet Sthlm heartbeat för drygt en vecka sedan. Den med det stekbara mjölkproteinet från Valio. SUPERgott var det och jag skulle gärna äta detta igen. Och igen. Kanske ska försöka mig på att laga till det på egen hand?!

Mer mat. Det är faktiskt, nu för tiden, inte så mycket mat bland mina mobilfoton. Förr fotade jag typ allt jag åt (?!) men nu är det sällan jag kommer mig för. Kanske är för hungrig nu… i dont know. Här är i all fall den godaste tunnbrödrullen jag någonsin ätit. På Urban Deli i Sickla med kompis Carro för ett tag sedan. Det på riktigt vattnas i munnen när jag ser tillbaka på bilden . Ruskigt smaskigt.

Löpning på landet. Bilden är från ett riktigt bra löppass på landsväg 6,5km. Helt enligt löpschemat. Kan ha varit det sista löppasset innan allergin kom och tog mig för denna säsong. Jag fortsätter springa ändå men med en tyngre känsla och med en stor lyhördhet på vad kroppen orkar just för dagen i fråga. Snälla låt mig klara mig bra i år. Jag ska ju för tusan springa  Göteborgsvarvet i maj…

Det här… Det är sanningen om mina dagar. Här hänger vi en hel del jag och Kira. Bland leksaker och träslevar. Vi har haft några veckor av förkylning nu och det har medfört fler timmar än önskat hemma då vi inte kunnat fara runt som vi vanligtvis annars gör. Vi hoppas och håller alla tummar på att vi får hålla oss friska nu ett bra tag framöver. Vi vill ju spendera dagarna med härliga aktiviteter och möta upp kompisar att spendera fina stunder med.

 

Jag har sprungit 11 kilometer för första gången efter graviditeten. Så stolt för varje längdrekord.
Jag följer ett program i min väg från postgravid till halvmaran. Egentligen är det 2 olika program som jag mixat ihop så att det ska passa mig och mina förutsättningar. Jag är ett stort fan av program både när det kommer till löpning och styrketräning (annan typ av träning också naturligtvis men det är dessa två som jag lägger tiden på) eftersom jag anser att det ger goda chanser till smart träning och långvarig motivation. Jag är ganska så nitisk när det kommer till program och följer vanligtvis till punkt och pricka… Livet som mamma ställer dock andra krav och jag inser att min plikttrohet ligger någon annanstans just för tillfället.

Det jag vill säga är alltså att programmeringen följs inte med den exakthet jag kanske skulle önska. Jag gör passet. Absolut. Men inte i ”rätt” ordning alltid och inte heller riktigt enligt tidsplan. Well, jag är grym ändå och min löpning går solklart framåt!

löpning

Längsta passet så här långt

I söndags var det dags för (vad som just nu är) långpass. 11kilometer. Vi hade (har) en förkyld tjej här hemma och alla som har barn vet ju vad det innebär. NO SLEEP. Uppladdningen var si så där med andra ord. Ja tänkte: jag ger mig ut och ser var det bär. Hade SL kort i fickan i fall att buss skulle kännas som ett trevligt färdmedel efter ett tag.
Det blåste alldeles för mycket för att vara mysigt. Jag hatar blåst. Och jag tyckte lite synd om mig själv där de första kilometerna. Efter ett tag var jag på, för mig, osprugna vägar och jag fick lite energi av det. Fortsatte att lubba på och plötsligt blev jag pepp. Tittade inte på klockan en enda gång utan bara nötte på i vd som kändes som en ganska behaglig takt även om de sista 5 kilometerna bjöd på stark motvind. Jag bestämde mig för att vara starkast.

Siffernörden

Även om jag där och då inte alls ville (orkade) kolla kilometertider och distans så finner jag det otroligt intressant att nörda in mig i efteråt. Tiderna per kilometer alltså. Jag brukar vanligtvis ha en ganska jämn takt i min löpning men den här söndagen bjöd på varierande tider. Jag kan tydligt se var de längre uppförsbackarna låg om en säger så…

11kilometer på typ timmen alltså. Jag är supernöjd med det och hade inte trott att klockan skulle visa så pass ”snälla tider” när jag var där ute i snålblåsten. 11 kilometer för mig är LÅNGT just nu. Bara tanken på att jag inom 3 månader (Göteborgsvarvet!) ska lyckas med bedriften att springa nästan det dubbla gör mig både nervös, lite osäker och väldigt peppad. Jag skulle vilja springa långpassen ihop med någon. Min långpass-kompis Carro är höggravid och inte ett alternativ just nu. Typiskt. Ibland är det härligt att dela de långa passen med någon. Tur jag har poddar att avverka…

Jag har spenderat det senaste halvåret med att vara post-gravid. Tränat försiktigt och varit otroligt analyserande av kroppens signaler på eventuella svagheter. Jag har stärkt och jobbat hårt med att INTE springa för mycket för tidigt. Något som jag saknat enormt. Löpningen.

Nu, när vi entrar det nya året och Kira samtidigt passar på att snart fylla 6 månader anser jag det vara på sin plats att jag får komma igång med löpningen igen. Mer på riktigt. De få pass jag redan utfört har liksom varit på test. Nu ska jag få följa en plan. Wow vilken fest.

Löpning efter program
Som ni kanske läste här så planerar jag att springa halvmarathon i Göteborg i maj. Det kan hända att det är ett för högt uppsatt mål men jag siktar ditåt och kommer att vara snäll mot mig själv även om det kanske inte går som jag täkt den här gången. Hur som helst. Planen för att klara den respektingivande distansen 2,1 mil är att utföra träningen i två skov. Först ska jag följa ett såkallat grundprogram – för att se om kroppen min klarar stegringen av distans så som jag önskar. Grundprogrammet pågår i 8 veckor. Efter det ska jag gå på ett program för (aningen vana) löpare mot halvmarathon. Också det 8 veckor.

Ingen press

Den med lite mattekunskaper ser ju att det inte riktigt går ihop. Det är ju mer än 16 veckor till loppet. Ja, det är sant. Jag väljer att ha EN veckas paus mellan programmen då jag satsar på annan typ av träning. OCH så har jag gett mig själv utrymme för o jag eventuellt behöver pausa pga annat, så som förkylning, sjuka barn eller helt enkelt för att jag vill vila lite. Jag vill så gärna att detta ska vara roligt och därför vill jag inte att pressen på mig själv i detta ska vara för stor. Väldigt liten ska den vara faktiskt.