johannacook.se ⋆ Träningsglädje!

Rubriken är en påminnelse lika mycket till mig som till dig.
En påminnelse om hur viktigt det är att variera träningen på ett eller annat sätt. Det innebär inte att en måste vara duktig på flera olika tränings-arenor men det innebär att hälsa och en hållbar kropp kräver viss typ av variation.

För mig, som älskar både styrketräning och löpning, är variationen vanligtvis ganska naturlig. För någon som exempelvis helhjärtat vill satsa på löpningen kan det vara svårt att få till den så viktiga styrketräningen. För någon som helst enbart tränar styrka på gymmet kan rörligheten förbises även om vi i grunden vet hur viktig den är för vår övriga träning.

Varför variera?

En konditionstränare behöver styrketräning för att hålla sig skadefri och för att utvecklas. En styrketränare behöver rörlighetsträning för bättre teknik och starkare kropp. En rörlighetstränare behöver både styrka och uthållighet som styrketräning och konditionsträning ger.

johanna

Kroppen är magiskt sammanhängande och små detaljer kan göra stor skillnad. Ökad rörlighet i en liten kroppsdel kan visa sig vara precis det du behöver för att komma vidare i din övriga träning. Ökad muskulatur i rumpan kan göra underverk för din löpning. Ökad kondition kan ge en enorm skjuts i både styrketräningen och i det vardagliga livet. Att vara enformig är sällan förenat med framgång även om det självklart kan vara en god idé att satsa mer på en specifik gren om en vill se de största resultaten. Men med det sagt så vill jag återigen påminna om att variationen är viktig och ger dig enorma fördelar i form av en hållbar kropp och en större utveckling.

Hur varierar jag just nu?

nja, inte så mycket som jag skulle önska. Just nu vill jag faktiskt helst bara springa. Jag gissar att lusten kommer sig av all löpning jag ”missat” det senaste året pga min fotskada. Nu när jag äntligen klarar av att bygga upp löpningen igen så vill jag bara ha mer mer mer. MEN, det är så viktigt att jag bromsar mig och påminner mig om att jag behöver min styrketräning också. Som komplement.
Jag har speciellt en muskel som gör sig väldigt påmind när den inte tränas som den ska. Gluteus medius, för den nördige, en av rumpmusklerna som sitter liksom lite åt höftsidan till, för den som behöver en mer mänsklig förklaring. Min högra medius har trilskats i många många år och jag måste vara väldigt duktig på att lägga in ordentlig träning för den om den inte ska påminna mig genom smärta.

Så. Nu ska jag råda bot på slarvet och återgå till min mer normala variation i träningen. Jag älskar ju trots allt blandningen ♥

Jag har spenderat helgen i Spanien. Bara jag och min mamma en långhelg. Magiskt och underbart på så många sätt.

Att som småbarnsförälder få chans att komma iväg i några dagar. Ladda om. Sova och bara vara ansvarslös för ett tag är guld och gör under för välmåendet. Min snart 2åring hade det fantastiskt hemma med sin grymma pappa medan mamman (jag) lyxade med min egen mamma i några lata dagar.

Inte bara lathet

Men jag var inte bara lat. Jag sprang en hel del också. YES!
Tre morgnar av tre möjliga sprang jag. Längs med platta raksträckor utmed saltsjön och genom vildvuxna åkrar. Magi i morgonsolen. Jag lyckades med att springa utan smärta och är så glad att foten tillåter mer och mer belastning nu. Äntligen. Mitt längsta pass sedan skadan skedde där nere på raksträckorna. Halleluja.

Det här innebär att det tänds ett litet hopp om min comeback vad gäller löpningen. Nu kanske kanske jag vågar tro att jag kan börja springa som jag önskar igen. Jag drömmer om lopp till hösten men vågar inte säga det högt ännu…

De här bleka benen blev aningen mörkare under resans gång. Jag gillar att slippa vara genomskinlig. Känns som om hela jag blir lite piggare med lite färg på kroppen. D-vitamin is tha shit!

Förutom löpning har vi sysslat med viktigheter som att sola, äta, cykla, göra manikyr, läsa och sova. Massor av sömn har det blivit och även om jag inte tror på att det fungerar att ”ta igen” förlorad sömn så känner jag ändå som om jag fått lite revansch på tiden då kira var mellan 6-18månader. Då vi inte sov speciellt mycket alls. Tänk att så få dagar kan göra så mycket… Tur att mamma min inte tackar nej till lite extra sömn trots att det var länge sedan (typ 30år sen…) hon hade en 2åring som stal hennes sömn.

Lyckligt lottad som fick njuta en sån underbar helg i Spanien. Behöver jag säga att jag sprack av längtan när jag närmade mig hemmet (med man och barn) igår kväll

 

Jag undrar verkligen. Hur får folk ihop det?

Jobba heltid. Hämta & lämna barn på förskola/skola. Laga mat från grunden. Handla ekologiskt eller närproducerat. Städa hemmet. Träna regelbundet. Sopsortera. Träffa vänner med jämna mellanrum. Resa utomlands ett par gånger om året. Ha en stor men miljövänlig bil. Renovera och inreda i toppklass. Utöka sparkontot. Ha plats för spontanitet i kalendern & självklart vara 100% närvarande för familjemedlemmar och egot. Hela tiden.

Pju. Blir svettig av att ens tänka på allt som ska göras. Och nåde den som klagar – Vi ska vara tacksamma. Det får vi inte heller glömma.

Men var tar det stop för en vanlig människa mitt i livet?

Hur mycket orkar vi. Hur mycket hinner vi? Hur länge kan vi hålla på innan det blir mer pressat än kul? Vad väljer vi bort och vad accepteras av samhället att välja bort?

Jag måste erkänna att allt det ovanstående finns på min ”lista” av vad livet borde innehålla. Men jag vet ju också att det är fullständigt ohållbart att som ensam eller ens som duo fixa allt det där på dygnets 24 timmar. Veckans 168. OHÅLLBART och omöjligt.
Någonstans måste val göras och prioriteringar måste sättas. Men hur? Jag vet tamejtusan inte. Vet du?

Det är få vanliga (normalavlönade) människor som kan bolla allt på en och samma gång.

Vi, jag och min familj, kan sätta check på några av de ovanstående ”måstena” men långt ifrån alla. Jag jobbar inte riktigt heltid (men skulle behöva för att kunna genomföra exempelvis;utöka sparkontot, renovera och inreda i toppklass & ha en miljövänlig bil – stor har vi dock), och har inte tillräckligt med tid för att exempelvis; Träffa vänner med jämna mellanrum (snarare ojämna mellanrum), alltid laga mat från grunden eller ha plats för vidare mycket spontanitet i kalendern.

Köpa tid med pengar eller pengar med tid?

När allt kommer ikring så tror jag att det handlar om vad man värdesätter högst. Tid eller pengar. Jag själv är SÅ itudelad och det är nog därför jag har svårt att balansera detta på ett smidigt sätt.

Jag skulle kunna jobba mer, på bekostnad av tid, för att få mer pengar och i sin tur kunna resa, renovera, ta in extern hjälp osv… eller så köper jag mig tid för hem, familj och ego på bekostnad av pengar.

Hur tänker du? Får du ihop det så som du önskar?

Jag tror att för att inte hamna i banor av stress och press så måste vi acceptera att vi, de flesta av oss i alla fall, inte kan ha allt. Vi får välja. Prioritera. Och kanske periodisera. Jag tänker att var sak får ha sin tid. Det är inte rimligt att utöka sparkontot under småbarnsåren samtidigt som resor ska resas och hus ska renoveras. Acceptans och tålamod. Insikten om att ”alla andra” ju faktiskt inte heller klarar allt på en och samma gång. Tiden är knapp för de flesta av oss. Vi måste bara lära oss att anpassa livet så som fungerar bäst för just oss… svårt.

Nu är den här. Våren. Äntligen. Eller?

För oss med allergi är våren ibland svårhanterad. En vill så mycket men begränsas en hel del. Tråkigt men bara att försöka göra det bästa av situationen. För mig är det absolut värsta med allergin att jag inte kan träna som jag önskar, att både känslan och resultaten av träningen (den som ens kan bli av) är väldigt mycket sämre än normalt. Det brukar starta någon gång i början av april men i år har det dröjt lite längre. Denna vecka kommer det dock smygandes trots att jag ätit tabletter förebyggande sedan februari enligt doktorns order.
Tabletter, spray och droppar är vardag under februari-aug för mig. Trist men jag gör vad som helst för att mildra symptomen.

Jag upplever att många är drabbade och som jag fått det på äldre dagar. kan det stämma? Jag har aldrig varit allergisk förrän jag flyttade till Stockholm 2010. Sammanträffande eller beror det på stadsmiljö?

Enorm trötthet
Kliande i ögon och näsa
Väldigt känslig mot äpple & stenfrukter (vilket jag inte är annars)
Rinnig näsa och öm hals Vid träning så tilltar problemen och sätter sig även på andningen. Jag upplever att energin och kraften i kroppen försämras en del de värsta dagarna och det är inte lika självklart att få till träningen.
Men. Det finns en del saker som en kan försöka tänka på när det kommer till träning och allergi. Som i alla fall förbättrat eländet för mig:

Förebygg ALLTID med tabletter långt innan säsongen börjar
Träna tidig morgon medan daggen fortfarande binder ner pollen
Tvätta håret när du varit ute mycket (ligg inte med pollen i håret på kudden!)
Träna inomhus de dagar då pollenhalterna är som högst (Håll koll på pollenkoll.se)
Undvik, så gott det går, att vara ute när det blåser

Hur värjer du dig bäst från allergins elaka klor?

Ja, jag är en sån morsa. En sån som utför lekparksträning. En sån som säkerligen föraktas av några, avundas av några och inspirerar några. En sån som går träningsklädd med barnet/barnen till lekplatsen och passar på att riva av några träningsövningar samtidigt som barnen roar sig bland gungor och rutschkanor. Thats me!

Igår.

Jag behövde vara hemma med Kira som hade en kort men hög febertopp i söndags och efter det inte visat ett enda  tecken på ofriskhet. Förskonade förskolan och väntade hemma en extra dag så klart, så som en önskar att alla gjorde. Men, hemma en extra dag med ett frisk barn – då behöver det rastas. Både barn och mamma.

Vi har lekparken 20 meter från tomten så vi hängde där i förmiddagssolen (innan eftermiddagsregnet kom). Kira hittade en buske där hon typ byggde bo (så gulligt!). Satt och sorterade stenar och rev ihop grenar. Och jag. Jag körde 5 övningar i 3 varv med hejarklack från busken.

Det behöver liksom inte vara svårare än så. Kira hängde på i en del övningar och lekte själv genom vissa. Älskar att kombinera tid för mig och tid med henne. Bästa!

Får du till träningen trots småbarnsår (eller andra vardagshinder?) De dagar då det är svårt, hur tänker du då?