johannacook.se ⋆ Träningsglädje!

Det finns en hel del saker som bara föräldrar slänger sig med. Sånt som absolut kan irritera och uttråka vilken barnlös som helst vid tillfällen (o yes, det har varit jag). Jag tänkte ge min syn på vissa typiska klyschor jag hört tidigare.

Livet har fått en ny mening

Ja men det här säger sig ju självt. Kanske till och med så tydligt att jag förstod det innan jag själv hade barn. Att livet ändras och meningen med den är solklart. Att det kan kännas så naturligt är dock nytt för mig.
Livet FÅR en ny mening men jag är ändå villig att trots föräldraskap erkänna att livet innan OCKSÅ hade en mening. Då handlade livet mer om mig (halleluja). Nu handlar livet ganska lite om mig…

Jag har inte tid att duscha

Det här har alltid irriterat mig. Vill du duscha så duscha för tusan. Sen kokm Kira och jag fortsatte att vara av samma åsikt. Det gick ju ypperligt medan hon var -6månader och låg och sprattlade lite gulligt på den plats man tidigare omsorgsfullt bäddat in henne. Sen blev hon vild och galen och mina åsikter om föräldrar som inte har samma duschmöjligheter längre ändrades. Jag blev en av dem. Typ. Det är fasen inte lätt att ta en dusch med hårtvätt och möjlig rakning när det far runt en aningen missnöjd, mycket uppmärksamhetskrävande vilde utanför dörren…. Och den som tror att man ju kan ha ungen i badrummet och underhålla under tiden har glömt att i de flesta badrum finns en toalett med mycket spännande lock och en toalettborste i perfekt höjd för barn på ca 80centimeter. Big nono!tv-tittarn…

Vänta du bara…

Jag skulle minsann inte låta vår dotter kolla speciellt mycket på tv innan 2års dagen. Jag skulle heller inte låta något som helst socker komma i närheten av henne innan 3. HA HA HA
Vi hade turen att få en UNDERBART glad och pigg liten tjej. Hon är på riktigt bäst på nästan alla sätt. Med undantaget att vi hennes levnadsmånader 6-16 inte fick mycket till sömn. Och att hon dessutom blev minst sagt petig  i maten. Vi har alltså fått kämpa ganska så hårt med 2 av de absolut viktigaste basbehoven. Mat och sömn.
Att hennes favoriträtter (läs: det enda hon äter. just nu. Det går lite i perioder) är leverpastejsmörgås, mandarin, bananpannkaka, blåbär, köttbullar, korv i alla former och pasta (snurrpasta, endast) med någon typ av sås är kanske inte det som gör mig lyckligast på jorden.

Grönsaker går FETbort trots att vi ihärdigt erbjudit sedan 5månaders ålder. Är hon dessutom sjuk, förkyld,  så äter hon absolut inget. INGET. Förutom möjligtvis en pepparkaka – Så. Då har det hänt! Det förbjudna. Vi har gett vår 1,5åring en pepparkaka. Bakad på socker. Så att hon ska få i sig någon form av energi… Fail?! I dont know. Hon älskar det i alla fall. Mammas lila gottegris.

Så jag säger som ALLA sa till oss. Vänta du bara….

 

Är du en morgontränare? Eller kanske en Lunchtränare? Kvällstränare?

Jag skulle utan att tänka svara morgontränare på frågan. Men vid närmare eftertanke så har jag inte morgontränat, mer än enstaka gånger, sedan jag blev mamma för 21 månader sedan. Gaaahhh! Vem är jag egentligen?

Jag vet ju att jag i hjärtat ÄR  en morgontränare och fullständigt älskar att starta dagen med rörelse och flås. Löpning eller styrketräning. Det är inte kul när klockan ringer, det är det inte, men så snart träningen är igång så vet jag, varje gång, att detta var rätt val!
Dagen får en fin start, jag mår bättre, blir piggare och orkar mer. Dessutom är det en härlig känsla att ha träningen klar. Och sedan finns ju en fin chans till extra rörelse under dagen om tillfälle skulle ges/tas.

Hur det kommer sig att jag slutade morgonträna trots att jag älskar det

Kiras första 1,5 år så var sömnen min prio. På olika sätt. Första 6 månaderna (då jag ammade) var vi vakna X antal gånger för mat under nätterna men sov läänge på morgnarna. Då blev träningen enkelt av men inte på morgonen eftersom vi då sov. När Kira var 6-15ish månader sov vi riktigt sopigt på nätterna och slutade med de långa sovmorgnarna. Jag är INTE en sån som ”klarar mig på 4 timmars osammanhängande sömn” så jag var mer eller mindre ett vrak vissa dagar och morgonträning var inte på tal. Snarare överlevnad.  Sedan började jag jobba och Kira började så småning om på förskolan. Där jag är den som lämnar nästan varje dag (Neil är alltså den som hämtar nästan varje dag). Och med det så försvann naturligt min chans till morgonträning…. tänkte jag.

Hur jag tänkt ta mig tillbaka

Men sen kom jag på att det där var ju bara min lata, ofokuserade  & aningen trötta sida som pratade. Jag kan VISST morgonträna. Det är väl bara att gå upp tidigare! Så nu är planen att återta min morgonträning. Den jag älskar så högt. Jag tänker att jag börjar med morgonträning 1-2 dagar i veckan den kommande tiden så får vi (familjen) utvärdera hur det fungerat efter det. Det är ju nämligen så att vi är två vuxna hemma hos oss som ska samsas om att träna på den tidiga timman. För oss är det viktigt att spendera tid tillsammans med varandra och barnen på eftermiddagarna/kvällarna när vi alla är vakna. Därför väljer vi att träna medan barnen sover på morgonen. WIN!

 

 

Jag är i valet och kvalet. Ska jag fortsätta skriva eller inte? Väger för och nackdelar och försöker att lista ut vad det är jag vill och vad det är ni vill. Det sistnämnda behöver jag er hjälp med att förstå!

Efter ett uppehåll på nästan ett år så är ju inte trafiken (läsarantalet) som Essingeleden i rusning direkt. Förståeligt. En måste ju jobba upp det igen, på tal om gårdagens inlägg om att starta på nytt

 

Fördelar:

Jag älskar att skriva och dela med mig av delar av livet
Jag ser det här som min lilla skatt, en bank av bilder, händelser och tips (även för eget syfte)
En utmaning att få upp läsarantalet igen
Kanske kan det leda till annat. Tänker i framtiden ta upp PTyrket, kanske utbilda mig, samarbeten av olika slag osv…

Nackdelar:

Tiden
Eventuellt fortsätta skriva för en väldigt liten (om än väldigt kär) läsarskara
♦  Risken att hamna i fällan: bloggångest – ”jag har inget att skriva om”

Jag vill ju liksom fortsätta. Så jag testar ett tag till. Men jag vill samtidigt veta vad DU vill läsa om. Snälla kommentera här i inlägget, skicka DM vis Instagram eller PM via facebook
Vad gillar du att läsa om? Livet i stort, träningstips, kost och recept, hur jag tränar eller mer familjerelaterat?

Starta om. Börja på noll. Ruta ett och allt det där. Det är fanken inte lätt alltså men ibland bjuder livet på motgångar och svårigheter som gör att en inte har något val. Jag har haft perioder av omstart några gånger i mitt liv. För att förtydliga så pratar jag nu om omstart vad gäller hälsa och främst träning men självklart kan omstarter hamna på andra arenor i livet också. Efter en separation kanske, efter ett karriärsbyte eller en flytt långt från sitt tidigare hem.

När jag startat om

Mina omstarter, vad gäller träning, har haft sina naturliga orsaker och ingen gång har de behövts enbart för att jag ”slappnat av” för mycket. Min första riktiga omstart blev efter graviditet och förlossning. Då startade jag verkligen på noll vad gällde löpningen och lyckades på ett smart och planerat sätt ta mig upp till en nivå jag var så stolt över. Min andra stora omstart vad gäller löpningen sker just nu. Efter min envisa fotskada som tvingat mig till en enorm och ofrivillig löpvila i nästan ett år, med endast få och korta pass på vägen. Först nu känner jag att jag har möjlighet att påbörja min väg tillbaka på ett, förhoppningsvis, smärtfritt sätt.

Ett av mina mål, förutom att klara av att springa som jag önskar igen, är att åter blir grym på armhävningar. Innan min graviditet pressade jag lätt 50 armhävningar (okej, kanske inte LÄTT) medan jag nu får kämpa hårt för 8-10. Jag vet att jag kan, men måste börja om från början och ge det tid för att nå mitt mål…

Tips

Det är tufft att starta om. Det är tufft både fysiskt och mentalt. Att veta hur lång vägen ”tillbaka” är. Det är inte alltid en har valmöjligheten men mitt bästa tips måste ändå vara att:

  •  om möjligheten finns så låt det aldrig gå så långt att det krävs en omstart. Håll i och underhåll din träning på ett eller annat sätt så att känslan av att starta från början inte behöver infinna sig.
  • Om du ändå hamnar där, av olika anledningar, försök att vända känslan av att vara ”tillbaka på ruta ett” till en enorm motivation. Ha dig själv som inspiration och vet din egen kraft. Du klarar det och belöningen kommer i form av nådda målsättningar om du vill tillräckligt mycket.

 

Jag är en person med ganska fasta principer. Jag tycker en hel massa och står oftast väldigt fast vid mina åsikter. Jag har blivit bättre (eller sämre, beroende på vem en frågar) på det på senare år, efter att jag träffat Neil, att tillåta mig ändra mig och att ta in fler synvinklar på saker som jag tidigare tyckt varit självklara.

Jag kan idag låta saker och ting passera utan att tvunget ha en (stark) åsikt i varje ämne. Jag kan idag backa och se helheten på ett annat sätt. Jag kan idag inse att i det hela stora så spelar inte alla mina principer så stor roll och det gör inget att rycka på dem ibland.

Träningen tillexempel

Planering har alltid varit (okej, det kommer troligtvis också alltid att vara) mitt signum. Jag planerar allt som planeras kan och jag mår så bra av att göra det. Träningen är ett praktexempel på hur jag ändå förändrat mig i och med att livet liksom kommit ”ivägen”.
Jag planerade ALLT vad gällde min träning in i minsta detalj. Förr. Jag långtidsplanerade, veckoplanerade och passplanerade varje minut av mina svettiga kommande timmar. ÄLSKADE det och fick ju, så här i efterhand, väldigt fina resultat av det.
Jag skulle minsann alltid vara en sån som planerade och ALDRIG frångick planeringen, för tro mig när jag säger att om jag förr planerat ett pass så var det enbart dödsfall eller ordentlig sjukdom som kunde få mig att avstå.

Idag:… Well, jag blev mamma och husägare… och heltidsarbetare*. Say no more.

Alla som känner mig vet att jag alltid say:er more så här kommer det ändå:
Livet, hör och häpna, förändrades även för planeringshitlern. Det ÄR ju faktiskt en svår ekvation att få ihop allt. I alla fall just nu. För herre vad lite tid jag har om jag jämför med när jag var Queen av planering. Då var det lätt att planera och hålla sig till det. Nu är det svårare. Jag säger inte att et är omöjligt för självklart går det men mina prioriteringar just nu är inte på planeringsdrottningens sida. Tyvärr.
Min högt älskade lilla avkomma tenderar att alltid hamna på första plats. Och jag tillåter det vara så. Hon är viktigast även om jag, i form av hennes mamma, också är viktig. Men jag tänker att det kommer, jag vet nämligen att min passion för både träning och planering inom en relativt kort framtid kommer att komma i fas igen. Jag känner det i mig. Det är liksom på gång.

löpning

Sammanfattning

Okej. Det jag ville ha sagt är alltså att livet är föränderligt och att det är okej. En behöver inte vara och göra på samma sätt alltid. Det är okej att ändra sig, göra annorlunda och tänka om. Det är lika okej att sedan bli den en en gång var (i mitt fall the Queen of planering, i synnerhet träningsplanering) igen.

Min träningsplanering förr:
5styrkepass i veckan uppdelat på olika muskelgrupper
4löppass i veckan uppdelat på distans, intervall och återhämtningsjogg

Min genomförda träning förr:
↑ Se ovan. VARJE pass blev av. ALLTID

Min träningsplanering de senaste halvåret:
2-3 styrkepass om jag får tid
1-2 löppass i rehabsyfte

Min genomförda träning det senaste halvåret (i snitt, väldigt sviktande pga div sjukdommar):
1-2 styrkepass i veckan för hela kroppen
0-1 jogg en riktigt bra vecka

Nu ser ju. Det går att få den mest envise att slappna av en aning. I det här fallet så är det inte så positivt men min framtidsförhoppning är att hamna någonstans mittemellan förr och nu vad gäller både planeringen och genomförandet av träningen. Jobbar på det.

Tur livet kan förändra en så att en kan förändras tillbaka

* Jag jobbar typ 92% och pendlar 10 timmar i veckan….